Stevens: Mannen med den blå gitarren

Den 23 juni 2007 kom den här bloggen – om nu blogg är rätt ord – för första gången ut på nätet. Det var ett experiment, ett provisorium. Man kan väl kanske snart jämföra med provisorier i byggverksamheten, som Strömbron i Stockholm, som blir stående i all evighet (eller lång tid i alla fall).

Lite statistik: i skrivande stund har det varit nära 8900 besökare. Bästa dagen var det 89 stycken, bästa månaden 1439 besökare. Nu är det sommar och man kan inte förvänta sig så många som tittar in – det borde finnas andra saker som drar så här års – men jag gissar på drygt 400 besökare innan juni är slut. I juli förra året var det 150. Med andra ord har den gått så hyfsat att det kan vara idé att låta den leva ett tag till. Har jag tid och vill jag skriva kommer det påfyllning då och då. Och här är en påfyllning, en liten skrift som följde med senaste häftet av Lyrikvännen:

Stevens, Wallace Mannen med den blå gitarren, Ellerströms, Lund 2008

Det är ett häfte i samma serie från Ellerströms som jag skrivit om ett par gånger tidigare (här och här), återigen med en snabb och enkel introduktion till en diktare som jag inte kände till förut. Tydligen är jag inte ensam om det eftersom Stevens kallas ”poeternas poet”. Här låter det exklusivt, med andra ord, men jag känner inte att det tar emot vid läsningen. Visst är texten luftig på något sätt (eller om vi skall säga att den inte känns instängd och nedlusad av poetiska finesser som man måste vara finsmakare för att förstå) men samtidigt är den gripbar, jordnära, trots olika filosofiska utflykter.

Olle Thörnvall har översatt och skrivit efterord till Mannen med den blå gitarren. Det är 33 korta dikter, eller om vi ser det som en lång dikt. Varje numrerad del innefattar mellan fyra och åtta strofer, varje strof med två rader. Ibland är det rim, oftast inte. Formen känns både fri och stram på en gång. I centrum finns en tavla som jag inte vet om jag sett, ett tidigt verk av Picasso som visar en man som spelar gitarr. I Thörnvalls efterskrift framgår att det egentligen inte är gitarren, utan bakgrunden, som är blå. Diktaren har tagit sig en poetisk frihet alltså, men så blir det ju när  tankarna får flyga.

För mig blir det en rad scener där någon spelar den blå gitarren, och gitarren blir skapelsens instrument. Den spelande spelar fram världen (jag gör associationer till magiska trummor och andra instrument, och till sånger och riter där världens ting skapas) och runtom finns åskådare som ibland kommer in med kommentarer. Däremot finns ingen sammanhängande berättelse. Möjligen ett antal fragment av en berättelse. Att den blå gitarren nämns då och då ger intrycket av omkvädet i en sönderriven folkvisa kanske?

Ett egendomligt förhållande mellan dikt och poesi råder i dikt XXII:

Poesin är diktens ämne,
från detta utgår dikten, och

vänder åter till det. Mellan
avfärd och återkomst så finns

en frånvaro i verkligheten,
ting som de är …

Här får jag en bild av shamanflykt, men det kanske är helt fel? Dikten gör en utflykt från sin bas poesin, bort till tingen ”som de är”. Är det månne Kants ”ting i sig” som besöks – Stevens var intresserad av Kant. Kanske bara poeten kan nå fram till tingets verklighet, i den mån naturvetarna går bet på den saken?

Wallace Stevens må vara tämligen lite känd och tillhörande en annan tid (levde 1879-1955) men det ligger inte något damm över texterna. Det blåser så mycket frisk luft att eventuellt damm blåser bort.

Zumthor: Thinking Architecture

Zumthor, Peter Thinking Architecture (glömde notera upplaga, men det är förmodligen första, från 1998)

När jag var på Arkitekturmuseet och ställde den ofina frågan till en av de hjälpsamma damerna där ”om du skulle rekommendera EN bok om arkitektur, vilken …?” kom hon ilande med tre stycken. En av dessa var en tunn volym i rött klotband innehållande texter av den schweizaren Peter Zumthor, för mig okänd.

Det är fyra föreläsningar samt ytterligare en text: ”A way of looking at things”, ”The hard core of beauty”, ”From passion for things to the things themselves”, ”The body of architecture” (föreläsning i Stockholm 1996), ”Teaching architecture, learning architecture”. Där fanns också några foton som tyvärr var förskräckligt grådaskiga, men dem kan vi strunta i och i stället notera vad Zumthor har att berätta. Detta är det väsentliga, och jag tror att boken har en del att bidra med för oss som har börjat titta mera medvetet på arkitekturen omkring oss.

Jag vill bara notera ett fåtal intressanta iakttagelser. Som den om minnet. I första föreläsningen berättar Zumthor om sin barndom, och börjar med ett dörrhandtag som leder vidare in i en tants trädgård och hus med dess olika rum av olika karaktär. Zumthor skriver om betydelsen av detta:

Memories like these contain the deepest architectural experience that I know. They are the reservoirs of the architectural atmospheres and images that I explore in my work as an architect.

Redan där kan man övergå till egna funderingar. Arkitekter skapar byggnader, miljöer, som i allmänhet lever länge, över flera generationer. De innehåller fragment av arkitektens egna tidigare intryck, de blir en del av andra människors minne och en del av det kollektiva minnet. Husen/miljöerna formas av minnet, och de kommer att själva forma våra hågkomster. Sergels torg är inte samma upplevelse för en gammal stockholmare som minns hur gamla Klara såg ut före rivningarna som för den ungdom som hängde där med sin rullbräda på 80-talet. Mannen som lärde sig cykla i den nybyggda Slusskarusellen i Stockholm (som han berättar i St Eriks årsbok 2004) har inte samma syn på bygget som den som idag mest upplever en förfallen och anskrämlig betongklump. Sett ur den synvinkeln borde den bästa arkitekturen skapas av av personer som tagit till sig så mycket som möjligt av det kollektiva minnet och ger det en konstnärlig och praktisk bearbetning i förhållande till de aktuella behoven. En arkitekt idag borde ha bättre begrepp än i början av 1900-talet hur man exempelvis utformar ett badrum för att det skall vara lättstädat och ha tilltalande utformning på en gång.

Vad finns det för likhet mellan arkitektur och poesi? Hos Zumthor handlar det om användning av material. Han utbildades som möbelsnickare, uppskattar skickliga yrkesarbetare och deras kunskap om material och dess kvaliteter. Angående den tyske konstnären Joseph Beuys och artister från gruppen Arte Povera skriver Zumthor:

What impresses me is the precise and sensuous way they use materials. It seems anchored in an ancient, elemental knowledge about man’s use of materials, and at the same time to expose the very essence of these materials which is beyond all culturally conveyed meaning.

I try to use materials like this in my work. I believe that they can assume a poetic quality in the context of an architectural object, although only if the architect is able to generate a meaningful situation for them, since materials in themselves are not poetic.

I så fall borde man kunna se någon slags poesi i de hus som byggts efter Zumthors ritningar. I dessa internet-tider är det inte svårt att hitta bilder av dem, exempelvis på den här länken. Om detta är poesi har jag faktiskt svårt att avgöra bara efter fotona. Några byggnader tilltalar mig, några gör det inte, och jag får faktiskt en vision av ”många vassa kanter” ibland. Men det kan bero av att mitt minne inte är hans minne.

Kanske man kan säga att material i sig inte är poetiska lika lite som ord i sig är poetiska – men sätter man samman ord med rätt uppfattning av deras yttre och kanske även inre mening kan det bli till vacker lyrik.

Jag valde ordet lyrik medvetet. Det betyder inte bara någon sorts ordskapelse som ser ut som en dikt. I lyriken berättas inte en historia. Lyriken upphäver tiden, den försöker gripa tag om en känsla. En lyrisk byggnad kommer aldrig att kännas riktigt gammal, den kommer inte att kännas fullständigt med sin tid heller, den kommer att ge känslan av att ligga utanför det rum där tiden kan existera.

Det är nog därför hus som byggts för att se ultramoderna ut ganska snart börjar se gamla ut. De har ju gjorts för att ligga i tidens framkant, uttryckligen. Men den framkanten är ju snart passerad. Vill man bygga något tidlöst måste man försöka ställa sig utanför tiden så gott det gå.

Och där kommer vi tillbaka till minnet igen. Jag antar att i den goda arkitektens minne samlas oerhörda mängder av intryck och lärdomar. Egna erfarenheter ända sedan barndomen, vad som lärts i arkitektskolan, och så vidare. Har man upplevt en viss sorts hus som tryggt och tilltalande som barn vill man nog undermedvetet skapa något liknande senare i livet. I skallen rörs dessa mängder av bilder och ord och tankar samman, kombineras på olika sätt. Årtusenden av byggande destilleras och ut kommer, i bästa fall, en tanke som har tidlöshetens lyriska prägel därför att tankearbetet har valt ut det bästa ur alla erfarenheter.

Det där var reflexioner föranledda av de första sidorna i boken. Det finns mer att tänka över längre fram. Läs själv!

(”… känslan av att ligga utanför det rum där tiden kan existera”. Det låter som om Kants ”tinget i sig” har kommit med i resonemanget. I den mån jag förstår begreppet handlar det om något som ligger utanför tid och rum, alltså den värld som vi kan överblicka och förstå, och därmed är det obegripligt. Om vi skall ta itu på allvar med bostadsbristen i Stockholm gäller det att sannerligen ha grepp både på tid och rum – samt på lämplig mark, exempelvis genom att ta bort flyget från Bromma och bygga en ny stadsdel där i stället!)