Björnrecension

Ny och gammal litteratur som ger mig uppslag att filosofera vidare.

2015 väntande

WordPress.coms trupp av statistikapor skapade en 2015 årlig sammanfattning för denna blogg.

Här är ett utdrag:

En spårvagn i San Francisco rymmer 60 personer. Den här bloggen besöktes cirka 1 300 gånger under 2015. Om den hade varit en spårvagn, skulle det behövas cirka 22 resor för att lika många personer skulle komma med.

Klicka här för att se hela sammanfattingen.

30 december 2015 Posted by | Uncategorized | Lämna en kommentar

Nydahl: Antecknat i krigstid

Thomas Nydahl Antecknat i krigstid,  Occident 2015.

nydahl antecknat i krigstid

Omslagsfotot är av Astrid Nydahl. För att se mer av hennes fina  fotografier, gå in på Thomas Nydahls blogg.

Du kanske minns tiden för bortåt 25 år sedan? Sovjet avvecklades, det kalla kriget var slut, man kunde se en framtid av fred … Vi som är lite äldre mindes en era när hotet om kärnvapenkrig, ett krig som kunde förgöra mänskligheten, var med oss varje dag. Ibland lite grann, ibland mycket. Men nu skulle det bli bättre.

Fast jag kände en viss undran redan då. Började inte världen att se ut som före det första världskriget? År 1900 hade en internationell koalition spöat upp det uppkäftiga Kina, 90 år senare var det en annan internationell koalition som spöade upp Irak. Koalitionen av år 1900 brakade samman i storkriget 1914 efter några års mindre krig på Balkan och konflikter om kolonier och intressesfärer. Under 1990-talet var det åter krig på Balkan, orsakade av lokal nationalism och stormaktsinblandning. Och så var det Irak igen, sedan Libyen, Syrien, Ukraina och evighetskonflikter i Palestina och annorstädes.

Nu har Thomas Nydahl publicerat en bok med tankar om denna nya kris- och krigstid. Den lär du inte hitta i vanliga bokhandlar. Den som är intresserad bör i stället gå in på Thomas Nydahls hemsida för att hämta mer upplysningar och kanske lägga en beställning. Han presenterar boken så här:

I en frihetlig anda har jag skrivit denna bok utifrån det gångna årets alla konfrontationer, i Europa och i Mellanöstern. Jag berättar om Islamiska statens våldsamma angrepp på civila, och går in i det som skett alltsedan Majdan-protesterna i Ukraina fram till Rysslands annektering av Krim och den dramatiska nedskjutningen av ett civilt passagerarplan. Men jag resonerar också kring Israel, sionismen och landets olösta konflikt med palestinierna och deras företrädare, från de sekulära nationalisterna i Ramallah till de islamistiska despoterna i Gaza.

En konflikt som ingår i det stora mönstret men som Nydahl inte hann få med i boken är det senaste krigsutbrottet på Arabiska halvön. Saudierna och deras vänner bombarderar Jemen. Möjligen är det Iran som är det verkliga målet. Ett regionalt krig hotar. Men han hade krig nog ändå att behandla i sina ”anteckningar” från juli till september 2014.

Antecknandet kan ses som ett sätt att försöka få ordning på en kaotisk värld. Samtidigt finns ju uppenbara svårigheter. Om man skriver av hela tillvaron tappar man översikten i ett hav av detaljer. Beskrivs bara de stora linjerna tappas mindre sammanhang som dock i vissa lägen kan bli väldigt viktiga. Metoden att lösa den motsättningen kan vara att ta upp någon smärre detalj i det stora och anta att just denna (kanske ett enskilt människoöde) ändå ger nyckeln till vad som sker i stort. Och då kan anteckningar vara till hjälp, särskilt när det som i Nydahls fall gäller områden som han har egna erfarenheter av. Men samtidigt gör det inte automatiskt läsarens arbete lättare. Man flyttar sig hit och dit, och det kan vara så att läsaren börjar fundera över en sak och kanske fastnar där medan författaren ilar vidare till nästa dagboksblad. Det gör att det här kanske inte är en ett bok för sträckläsning, fast den bara omfattar bara drygt hundra sidor text. (För mig kändes faktiskt Nydahls tidigare bok om de så kallade identitärerna lättare att hantera – möjligen för att ämnet var mer begränsat och lättare att greppa.)

Om jag själv skulle visa på något grundläggande skulle det vara att USA i allt snabbare takt varit på väg utför sedan slutet av andra världskriget. Mycket av dagens kriser hänger ihop med det, ett sönderfallande imperium som desperat slår omkring sig, ”kaosimperiet” som det har kallats. Samtidigt är andra makter på väg upp, de blir starkare och markerar allt hårdare mot den gamle hegemonen. J A Hobson och V I Lenin är teoretiker som beskrivev den här processen före och under första världskriget. Nydahl kommer in från en annat håll men beskriver också hur västvärldens makter för sin egna vinning (hur tvivelaktig denna är på sikt) underblåser kaoset, störtar regeringar och stödjer islamister. Möjligen överbetonar han islamisterna som förvisso är ovanligt brutala men som skulle ha svårt att hävda sig utan stödet utifrån. Och Ryssland (och den stackars Putin som får skäll för allting numera) tycker jag Nydahl behandlar onödigt snävt. ”Putin” (läs BRICS och andra stater på uppgång) kan ju vara en positiv kraft i kampen mot de kaosskapande makterna.

Originell är inledningen, med ett judiskt öde under fascismen och andra världskriget i Rumänien. Men vad vi kan lära av det är, att trots att krig rasar och bomberna faller kan vardagen ändå på något sätt fortsätta. ”Krig” är en företeelse med flera dimensioner. Det är inte bara den omedelbara kampen vid fronterna, bomberna som faller över städer, utan svallvågor som slår in över formellt fredliga områden. Den palestinska konflikten, med Israels ockupationspolitik och återkommande överfall mot Gaza, kan orsaka antijudiska utbrott i Malmö eller Belfast. Fanatikerna på alla sidor tar över, dörrar slås igen, krigsvokabulären gör samtal omöjliga – för en dyster världsbetraktare som Nydahl ser världen verkligen dyster ut! Men han vill åtminstone kämpa med att se till att det egna språket inte förvrids och förfalskas!

14 april 2015 Posted by | Uncategorized | Lämna en kommentar

Hauge: Gängelstrån

Olav H. Hauge Gängelstrån Ellerströms 2014

Olav Hauge

” … koncisa och samtidigt gåtfulla dikter … Nynorsk zenpoesi, ett häfte som räcker hela livet” skriver förlaget om sin senaste diktarpresentation. Själv vet jag inte mycket, eller ens något, om zenpoesi, men det här är en diktare som på något sätt känns nära. Det är ju inte så långt till Norge.

Olav H. Hauge (1908–1994). H står för Håkonson. För den som vill träna norska finns wikipediaartiklar om honom såväl på nynorsk som bokmål. Norska och svenska är ju nästan samma språk, men skillnader finns och det var inte alltid lätt för översättaren Görgen Antonsson att hitta rätt svenska ord till Hauges delvis svåra och ålderdomliga nynorska.  Men för mig fungerade det översatta bra. Man kanske kan säga att Hauge på något sätt känns hemtamt skandinaviskt 1900-tal? Såväl  hembygdens natur som filosofiska funderingar och internationella influenser i en god blandning. Jo, jag tror att den här boken räcker livet ut.

Detta är nr 51  i Ellerströms lilla serie. Tidigare har jag skrivit om Carl Johan Lohman (nr 36),Cid Corman (nr 37), Wallace Stevens (nr 38), Laura Riding (nr 39), Tatjana Voltskaja(nr 40), Alejandra Pizarnik (nr 41), Akiko Yosano (nr 42), Eugène Guillevic (nr 43), Mirkka Rekola (nr 44),  Jelena Guro (nr 45) Eske K. Mathiesen (nr. 46), Jacob Freese (nr 47). 48:an har jag missat. Det är en antologi med inslag från radions ‘Dagens dikt’. Göran Printz-Påhlson (nr 49), Christina Rossetti (nr 50)

08 januari 2015 Posted by | Poesi | Lämna en kommentar

Moufawad-Paul: The Communist necessity

J. Moufawad-Paul The Communist necessity. Prolegomena to any future radical theory, Kersplebedeb, Montreal Canada, 2014

the communist necessity

Författaren har själv utformat framsidan. Titeln ger ett kinesiskt intryck. Under och bakom dem finns, svagt, en målning från den peruanska maoistiska revolutionen. En gubbe målar hammaren och skäran, en kvinna håller utkik – så tror jag att det är. Att bilden upprepas men falnar bort kan betyda något …

Det här är en behändig liten skrift (drygt 150 sidor text i fickformat) som författats av den kanadensiske filosofie doktorn och maoisten Joshua Moufawad-Paul (JMP). På något sätt är han knuten till PCR-RCP (Parti Communiste Révolutionaire-Revolutionary Communist Party), ett kanadensiskt parti som har marxism-leninism-maoism som sin politiska grund.  Han är alltså något så ovanligt i dagens värld som en maoistisk filosof. Jag tror att det är ovanligt med sådana i alla fall. Den som fortlöpande vill bekanta sig mer med hans tankar läser lämpligen bloggen M-L-M Mayhem! (Exempelvis den här posten om lanseringen av boken.)

Låt oss börja med titeln som kanske kan leda tankarna åt fel håll. Vad är ‘den kommunistiska nödvändigheten’? Betyder det att kommunismen måste inträffa? – Nej, här kommer ett viktigt påpekande: JMP skriver att kommunism är nödvändig på grund av de kriser som kapitalismen orsakar, nödvändig för att de mest förtryckta och utplundrade skall kunna resa sig. Men, notera detta, ‘nödvändig’ är inte samma sak som ‘ödesbestämd’. Nödvändigheten kan förverkligas, men det är inte garanterat, och eländet kan fortsätta. Valet är, för att citera Rosa Luxemburg: Socialism eller barbari. (I det sammanhanget minns man Marx’ ord i Kommunistiska Manifestet om att klasskampen kan leda till att en klass segrar, eller att alla de kämpande klasserna kan gå under.)

Undertiteln är intressant och kan bli knepig om man skall tolka den med hjälp av grammatiken:  Prolegomena to any future radical theory  – Förord till någon/alla/vilken som helst framtida radikal teori. Jag avstår från vidare funderingar om det, även om  Prolegomena  får mig att tänka på klassikern ibn Khaldouns jätteverk som just hette Prolegomena   ‘förord till världshistorien’.

Boken känns inte så svårläst, även om det hjälper om man känner till namnen och lite mer om en del stora filosofer i historien. Det finns filosofer som är mycket svårare att läsa än JMP, om man säger så! Ändå tror jag att målgruppen till stor del är akademiker och människor som är aktivister i olika sammanhang och kan ha medelklassbakgrund. Målet är väl att få dem att förstå att de måste skärpa sig. Det jag funderar på är om JMP är helt synkron med den nutida maoismen. Ibland verkar han för sofistikerad och eftertänksam för det, och även ge motståndare ett erkännande ord. Men det kanske är en fördom jag har. Och möjligen har han inverkan på hur PCR-RCP resonerar. Enligt Wikipedia: ”Although their ideological affiliation remains with Marxism-Leninism-Maoism, the RCP urges that one must take a critical and non-biased view of past revolutionary movements and socialist governments. Although they believe strongly that Mao was the most ideologically advanced of all Communist writers, they do not hesitate to criticize some of his actions and motives.

Tidsram och plats för boken är ungefär från Marx’ dagar och fram till nu, och kapitalismens centrum i Europa och Nordamerika. Dels handlar den om ett historiskt skede, med de stora kommunistiska revolutionerna under 1900-talet, deras undergång, och hur det lett till att många radikaler helt vänt sig mot föregångarna och i stället försökt hitta andra former för sitt arbete. Dels handlar det om hur själva namnet ‘kommunist’ på nytt kommit på modet i den akademiska världen, men kanske ibland i tveksamma former. Kommunismen förvandlas hos dem till ‘horisont’ … men som bekant är horisonten något man aldrig kommer fram till.

Här är ett urval av ämnen som tas upp:

‘Movementism’

Jag har ingen bra översättning till hands för den termen. Kan man säga ‘rörelseopportunism’? Det är ungefär detta det handlar om. En del aktivister hyser en förhoppning om att diverse rörelser skall smälta samman och bli en kraft som kan välta kapitalismen över ände. Men enligt JMP har den rörelsen, som inhöstade vissa framgångar i början av årtusendet, nu ebbat ut. (Han tillhörde den själv i sina yngre anarkistiska dagar.) Den organiserade staten är stark och klarar av att ta hand om dessa gaturörelser som dyker upp vid diverse internationella stormöten. Dessutom har ‘rörelseopportunismen’ en klar tendens att välja vissa rörelser i kapitalismens periferi som objekt för uppskattning, medan man ignorerar eller är helt emot andra. Venezuela föredras framför de indiska naxaliterna, exempelvis. Den oklara ideologin som kallas ”21:a århundradets socialism” sätts högre än marxism-leninism-maoism.

‘Refoundationalist’

Åter en engelsk term som jag inte har någon bra svensk motsvarighet för. ‘Återgrundande’? Men det handlar om att olika grupper, som kan vara rätt olika, slår sig samman och försöker grunda ett nytt revolutionärt parti. JMP gillar inte den metoden, resultatet blir inte bra eftersom grundmaterialet är splittrat. Enligt någon bloggpost som jag inte hittar igen nu är han för en tävlan mellan olika grupper, ungefär som bolsjevikerna och Maos kommunister tävlade sig fram som bästa revolutionärer i början av 1900-talet i Ryssland och Kina.

Parlamentarism

Det just fullbordade valet i Sverige torde visa att den parlamentariska vägen har sina problem för de som tycker sig vara vänster. JMP är i stort sett negativ till deltagande i den borgerliga statens val. (Och de indiska naxaliterna instämmer: de anser att de valda i nuvarande system automatiskt blir korrumperade, och valen bör därför bojkottas.)

Fackföreningar

JMP är i huvudsak negativ till det fackliga arbetet i kapitalismens centrum. De arbetande här är ju klart privilegierade jämfört med proletariatet i Tredje världen. De radikaler som går in i fackföreningarna för att radikalisera dem riskerar att själva bli omformade, men då i fel riktning. En annan aspekt enligt JMP är att icke organiserade arbetare är mindre märkta av facklig ekonomism och därför borde vara lättare att mobilisera för en radikal politik.

Återvändandet

‘Återvändandet’ hos JMP handlar om en läroprocess. I stället för att som en del rörelseopportunister gör kasta ut arvet från 1900-talets kommunistiska revolutioner bör man närma sig föregångarna om och om igen och ta upp det väsentliga hos dem, utan att för den sakens skull försöka upprepa 1917 i detalj (det kommer aldrig att lyckas). Det blir en fortgående läroprocess där man kanske får ut mer av misslyckandena än av framgången. Lustigt nog kallar han inte processen ‘dialektisk’, trots att det väl är dialektik det handlar om. Man kan ju också använda etiketten ‘hermeneutik’ och kalla lärandet ‘den hermeneutiska cirkeln’.

Vetenskap

En sak som JMP pekar på är rörelsen som ‘minne’. De skiftande och ostadiga grupper som han polemiserar emot har inte den minnesfunktionen, och därför kommer de att upprepa gamla fel. Den rätta attityden är vetenskaplig: man erkänner att man befinner sig i en process där förhållandena ständigt ändras men samtidigt anknyter till tidigare erfarenheter. (Här kan man påminna sig vad Einstein skrev om skillnaden mellan lagar i naturvetenskap och samhällsvetenskap. Naturlagar är oförändrade, lagarna för samhället förändras vartefter samhället förändras. Tveksamheten här är väl om det är riktigt att tala om ‘lagar’ i samhällsvetenskapen, men man kan väl åtminstone tala om orsak och verkan i mänskliga relationer?)

Det behövs en revolutionär vetenskap som bör finnas ”in theories of organization and strategy because science, the only thing capable of generating facts and thruth, is superior to non-science. … Why, then, is historical materialism a revolutionary science? Because the historical/social explanation of historical/social phenomena is the very mechanism of class struggle, of revolution.”  (sid. 42, 43.) Har man den attityden, och lyckas tillämpa den i praktiken, kan organisationen som jag ser det utvecklas till en kollektiv forskare, med siktet inställt på ‘nödvändigheten’, men alltid beredd att undersöka, ompröva, revidera, för att finna fakta och sanningar som behövs för den stora omvandlingen. Ur en synvinkel kanske detta är bokens viktigaste budskap. ‘Den vetenskapliga socialismen’ kan återuppväckas och förnyas i en ny och energisk form.

Avslutande kommentarer

Fattas något viktigt i den här boken? – Ja, från min synvinkel så bör ‘nödvändigheten’ kombineras med den ‘möjlighet’ som produktivkrafternas och vetenskapens utveckling ger. Den utvecklingen medför ett växande hot mot grupper i kapitalismens centrum som hittills trotts sig kunna undgå de otäckheter som drabbar underklassen. ‘Medelklassen’ (alltså de bättre betalda knegarna) kommer att tvingas agera på något sätt när de rationaliseras bort och utsätts för hårdare tryck från kapitalet. Frågan är vilken väg de väljer. I de grupperna finns mängder av människor som har nyttiga kunskaper när möjligheten till kommunism förverkligas – alternativt att de värvas över till helt andra och mycket destruktiva krafter.

Är det möjligt för den maoistiska rörelsen att kunna knyta sig an inte bara till arbetare och grupper som är mer eller mindre trasproletära, utan till en sönderfallande ‘medelklass’? Segern, segern över det hotande barbariet, kan bero av om den manövern lyckas. Här tappar JMP ytterligare en poäng tror jag. Han ser för sig att de bättre bemedlade i de rika länderna i kapitalismens centrum dras ned, för att de mindre bemedlade i Tredje världen skall kunna komma upp. Tanken är förmodligen riktig, men borde den inte föras inom ramen för kritiken mot tillväxt? Vad som behövs i centrum för att undvika en enorm katastrof är nedväxling, och helst bör det ske under ordnade former. Naturligtvis kan man tycka att de maoistiska partier i Tredje världen som idag utkämpar folkkrig skall ha en ledande roll även globalt, men jag undrar om inte de partierna har nog med bekymmer på hemmaplan utan att behöva fundera över hur revolutioner i kapitalismens centrum skall organiseras. Det är väl lika tokigt som om européer eller USamerikaner åker till Tredje världen och talar om var skåpet skall stå.

Men tycker jag att boken är bra/dålig/likgiltig? – Mitt omdöme är ‘rätt bra’. Den ger underlag för att tänka och diskutera vidare, och det är väl den dynamiska processen som författaren är ute efter. – Det finns mycket mer att skriva om den här boken tror jag, men för närvarande får det här räcka!

20 september 2014 Posted by | Filosofi, Kommunism, Maoism | Lämna en kommentar

Ellerström: Under tidens yta

Ellerström, Jonas Under tidens yta. En annorlunda svensk poesihistoria, Ellerströms 2014

under tidens yta

Det finns de stora linjerna i historien, de som verkar förklara vad som hände och varför. Men tittar man närmre på ett skede blir bilden ofta mer svårtolkad. För det händer ju inte bara stora saker som koms ihåg – det händer även mängder av stora och små saker som försvinner när översikterna görs i ett senare skede. Mycket oväsentligt rensas med rätta bort, men annat och väsentligt kan också försvinna. Man kan säga att vi är i händerna på historieskrivarna, beroende av deras urval och preferenser.

Nu har Jonas Ellerström skrivit en bladvändare om ‘de som försvann’. Jag fick boken tillsammans med senaste numret av sextioåriga Lyrikvännen. Under tidens yta består av sjuttio små kapitel, oftast två-tre sidor, med presentation och något diktstycke från en bortglömd 1900-talspoet från det svenska språkområdet. Klart att de korta kapitlen uppmuntrar till sträckläsning: ”nu är det sent, borde släcka ljuset och sova, men bara några sidor till … några sidor till … några …” För det är ju intressant med en rad diktare från förra århundradet som man aldrig hört talas om.  Tror jag kände igen högst nio av de sjuttio namnen, och frågan är väl om några av dessa kände borde ha varit med. Men det bestämmer ju redaktör Ellerström! Och kanske en del läsare kan inspireras av att jaga på bibliotek eller antikvariat efter en del av dessa bortsorterade diktare från förra århundradet, och det är ju bra!

Fast på tal om ‘bestämma’, hur bestäms det vilka poeter som skall stoppas in i litteraturhistorien och vilka som ignoreras? Ellerström ger en tumregel:

Mycket förenklat uttryckt skall en poet vara man, ha en omfattande produktion och ges ut av ett stort stockholmsförlag för att få plats i översikter och handböcker.

Och på motsvarande sätt går det att urskilja vilka faktorer som kan hänvisa en diktare till marginalerna: en kort verkförteckning och hemmahörande i landsorten eller Svenskfinland är inget bra utgångsläge. (s. 10)

Här är en slumpmässigt uppslagen sida i boken. Det är introduktionen till en originell uppsaliensare vid namn Ingemar Willgert (undrar om Mohamed Omar har koll på honom?), men observera en intressant sak längst ned på sidan: en tidslinjen som går genom hela boken och där intressanta händelser inom poesin prickas in. För lika lite som de stora poeterna lever utanför sin tid så gör de smärre stjärnorna det: påverkan finns åt alla möjliga håll.
IMG_2015

Bloggaren Butter tar ordet har också skrivit en recension (som är bättre än den här).

09 juli 2014 Posted by | Poesi | Lämna en kommentar

Rossetti: Trollmarknad och andra dikter

Rossetti, Christina Trollmarknad och andra dikter, Ellerströms 2014.

rossetti

Nja, det här blir väl inte mycket roligare, även om jag kallar författaren Risotto i stället. Det är väl klart att om man är anglofil är de här dikterna OK, och om man gillar engelska söta eller burleska bilder av små naturväsen som är oroande inslag i victorianska fröknars liv, men annars … ?

På något sätt känns det som ett försök att ‘rädda’ Rossetti (tydligen populär på sin tid) genom att peka på en del tråkiga livsomständigheter, kvinnors undanskuffade roll på 1800-talet, taskigt förhållande till religionen, etc. Jag kanske får en annan uppfattning någon annan gång, men just nu biter detta inte särskilt mycket på mig.

En positivare recension och översikt finns i Svenskan.

Detta är nr 50  i Ellerströms lilla serie. Tidigare har jag skrivit om Carl Johan Lohman (nr 36),Cid Corman (nr 37), Wallace Stevens (nr 38), Laura Riding (nr 39), Tatjana Voltskaja(nr 40), Alejandra Pizarnik (nr 41), Akiko Yosano (nr 42), Eugène Guillevic (nr 43), Mirkka Rekola (nr 44),  Jelena Guro (nr 45) Eske K. Mathiesen (nr. 46), Jacob Freese (nr 47). 48:an har jag missat. Det är en antologi med inslag från radions ‘Dagens dikt’. Göran Printz-Påhlson (nr 49).

03 juli 2014 Posted by | Poesi | Lämna en kommentar

Nydahl: Identitärt. Om rötter, identitet & politisk aktivism

identitärt

Nydahl, Thomas Identitärt. Om rötter, identitet & politisk aktivism.  Occident förlag 2014. Författarens hemsida.

‘Lyckliga gatan’, sjungen av Anna-Lena Löfgren, var populär för många år sedan och låg länge på Svensktoppen. Och den verkar ännu slå an, ett flertal bildsatta versioner finns på YouTube. I Thomas Nydahls nya bok är denna sång om en försvunnen idyll, och förhoppningar att den kanske skall kunna återuppväckas, en av utgångspunkterna. Fast just det tror inte Nydahl på. (I marginalen på YouTube ser jag för övrigt Per Myrbergs ‘Trettifyran’ och Lena Anderssons ‘Är det konstigt att man längtar bort nån gång’ – låtar från ungefär samma tid och med liknande motiv.) En annan utgångspunkt är Nydahls egen utveckling, inklusive engagemanget i några vänstergrupper på 1970-talet. Den tredje, som är bokens huvudämne, är en politisk-ideologisk strömning som har etiketten ‘identitär’. På bokomslaget ses några franska identitärer demonstrera på taket till ett moskébygge i Poitiers (ett namn med symbolisk laddning!). Mycket av den här rörelsens rötter ligger i Frankrike, hos den höger-om-högern som försöker skaka sig loss från de gamla fascistiska rötterna.

På tal om omslag så är det snyggt, och boken i övrigt ordentligt trådbunden, så den skall hålla för några läsningar.

Nå, det finns tre utgångspunkter som jag nämnt ovan, och två historier: den ena om författaren själv, den andra om något som väl närmast bör kallas en tendens. ‘Tendens’ låter vagt och det är meningen. Visserligen citeras och diskuteras ett antal personer som klassas som identitära men det är svårt att se det som en enhetlig rörelse. Det blir mer som en flod av åsikter där somliga sammanfaller tvärs över, och andra är mer udda. Och det blir ett problem för framställningen eftersom det inte finns rediga partiprogram att skriva av. Men kanske inte oöverstigligt. Det blir ungefär som traditionen från Marx sedd på lite håll: den är oerhört mångsidig, men inte omöjlig att överblicka om man ignorerar de märkligaste avarterna. Åter till Marx senare.

En sak som kan imponera på borgerliga läsare, och åtminstone någon svensk identitär, är Nydahls vänsterbakgrund på 1970-talet. Men med tanke på att han startade i KFML(r) är jag mindre imponerad eftersom jag har minnen själv från den tiden (fast jag aldrig var med i något organiserat arbete). (r):arna hade klara sektdrag, försökte bland annat spränga den breda vietnamrörelsen, och man kan misstänka att provokatörer hade ett lätt jobb att få folk att göra dumma saker i den överhettade stämningen.  Sedan var Nydahl en tid med i marxist-leninistiska (inte ‘maoistiska’) SKP innan han helt lämnade det organiserade politiska livet. SKP var betydligt lugnare, men klarade inte av omställningen till ett mindre revolutionärt klimat i slutet av sjuttiotalet. Och Nydahl själv verkar inte ha varit av rätta virket för en politisk aktivist. Något han delar med bland annat mig.

Nåväl, vilka är identitärerna? Hur definieras de bäst? Kanske som i en kommentar på socialism.nu:

Hur går det för kvasiintellektuella nazister då? D.v.s identitäääärer, fast jag vägrar använda ordet då det är ett fint ord för påläst nazist.

motpol

Det är detta som den anonyme skribenten på socialism.nu har svårt för. Den identitära ‘tankesmedjan’ (=reklambyrå för vissa intressen) Motpol. Notera den sobra profilen, inga knogjärn eller så, men böcker i läderband och en prydlig mansperson som inte alls ser ut som om han vill tända eld på flyktingförläggningar eller sticka kniven i vänsterfolk. Men det är något med blicken som gör att jag skulle känna mig obehaglig till sinnes vid ett eventuellt möte öga mot öga …

 

Annars är det ju klart i vilken mylla dessa grupper och tankar växer fram. Det är i det globala rotlösa liberala konsumtionssamhället där de som är kvar hemma oss sig (om de bor i västra Europa) märker att allt fler främlingar kommer in från Tredje världen, hur de främmande tränger på och tränger undan och är besvärliga, samtidigt som politiker och ‘kulturelit’ predikar tolerans. Man kan vara nästan vadsomhelst, men inte sig själv. Hade en debatt med en vänsterperson om det för ett tag sedan, men tyvärr är den sidan raderad från nätet. Hen ville radera allt svenskt, för svenskheten gynnar borgarna. Jag hade en motsatt uppfattning. Det verkar som en del identitärer är på samma linje, men sedan skiljer vi oss strax åt. Det kan bero av att beskrivningen av ett problem kan vara likartad för olika personer, men åsikter om lösningen kan skilja sig våldsamt åt.

Rotlösheten griper omkring sig, många känner sig inte hemma längre trots att de är hemma som alltid. Och den etablerade politiken ger inte mycket hjälp. Nydahl om partierna:

De saknar varje insikt i vad det är som förfrämligar människan och gör henne identitetslös. De skulle aldrig ens tänka tanken att krämarandan kan vara ett grundläggande problem eller att konsumismen som övergripande ekonomisk drivkraft kan göra människor tomma på annat innehåll än det som utgör en tillfällig, kortvarig tröst i försöken att döva tomhetskänslan.

Man kan tillägga att när vänstern i Europa hamnade i utförsbacke för cirka trettio år sedan övergick den till att driva ‘identitetspolitik’. Dock inte ‘identitärernas’ variant av förfinad ‘Blut und Boden’, utan man övergav arbetarklassen och det arbetande folket till förmån för feminism av borgerlig typ, ömmande för sexuella minoriteter och invandrare. Mona Sahlin är en framstående representant för dessa politiker vars identitetspolitik är ett svek mot folkets flertal. Med denna vändning hos socialdemokrati och kommunister stod arbetarklassen med ens utan organisationer som försvar mot den nyliberala offensiven, och i sin förvirring började den delvis vända sig till högergrupper av mer eller mindre fascistisk typ eftersom även den traditionella högern tappat greppet och blivit nyliberal.  Det samhällskontrakt vi trodde fanns hade plötsligt försvunnit. Ilskan och övergivenheten växer. Överheten tror att den klarar sig utan oss, men på sikt kanske det är vi som klarar oss utan den och dess skyddslingar!

Och är man plötsligt ensam ‘vit’ i en skola där invandrargäng tagit över skolgården är det säkert inte så roligt. Vill några ha hjälp att skapa bråk med hjälp av garanterat korttänkta personer bör man inkalla några grabbar i lägre eller mellersta tonåren. De kan hitta på vilka dumheter som helst utan att tänka på konsekvenserna.

Det är inte lätt att leva i en värld där ”allt fast blir flytande”. (Uttrycket brukar tillskrivas Marx men härstammar från 1820-talet när en annan tysk beskrev den tidiga industrialismens verkningar i England – tyvärr har jag glömt notera vad denne man hette.) Men det är lätt att klaga om man inte har så mycket ansvar för den praktiska politiken.

Det finns alltså berättigade klagomål på vad detta samhälle gör med människorna och hela  vår existens, klagomål som ofta även vänsterfolk kan stämma in i. Det typiska med identitärerna (liksom med de mindre belästa varianterna) är dock att de kan börja med riktiga anmärkningar men sedan jaga lösningar åt fel håll. Och det kanske är meningen? Om kapitalet vill plundra pensionsfonderna för sin egen fördel så kan det ju vara lämpligt att hetsa yngre radikaler med klen tankeförmåga mot den äldre generationen. För just kritik mot ’68-generationen’ verkar vara ett tema hos identitärerna. Och visst kan man kritisera ’68-orna’, de flesta var ju liberaler även om de ofta var liberaler dolda bakom röda flaggor. Det var en individualistisk revolution som ibland doldes bakom demokratisk centralism. Och till det har man ju stöd särskilt i vad ‘den unge Marx’ skrev om människans frigörelse. Nu hade ju ‘generation 68’ turen att kliva in i livet i en allmän uppgångsperiod, men de som skapade uppgången var i hög grad sextioåttornas föräldrar, och är det  svårare att hetsa emot eftersom de nu är på utgående och dessutom misshandlas av nyliberalerna. Samma nyliberaler som identitärerna är emot. Ur kapitalets synvinkel är det dock lönsammare att ge sig på de yngre gruppernas pensioner, så då kan identitärerna få agera hjälptrupp.

En svensk identitär skriver till Nydahl att detta begrepp i Sverige:

… blivit liktydigt med en ”finare” intellektuell nationalism, som är noga med moraliska principer och som inte blint hyllar fosterlandet, utan bakomliggande högre värden. Man skyller inte på invandrarna, utan på dem som skapar en mångkulturell och globaliserad värld. … Inte sällan försöker man närma sig vänstern på olika sätt och förklara för dem att vi har samma fiende.

Uppenbarligen finns det hinder för det samtalet. Kan det bero av att identitärerna uppfattas som kufar, lärdomshögfärdiga – eller som ”pålästa nassar” helt enkelt? Ett försonande drag kan ju vara att de inte vill skrika och bära sig illa åt på gatorna, till skillnad mot andra grupper som figurerat i media och domstolar på senaste tiden. Men grundtonen är ändå obehaglig och manar knappast till kamp mot de verkliga systemfelen i dagens värld.

Vill man angripa samhället där allt kommersialiseras kan man ju notera att Marx skrev om detta 1848:

Bourgeoisin har överallt, där den kommit till makten, förstört alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband, som band samman människorna med deras naturliga ledare, och icke kvarlämnat några andra band än det nakna intresset, det känslolösa ”kontant betalning”. Den har kränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten. Den har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärde och istället för de talrika lagstadgade och välförtjänta friheterna satt den samvetslösa handelsfriheten allena. Den har, kort sagt, i stället för den i politiska och religiösa illusioner höljda utsugningen satt den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen.

Bourgeoisin har avklätt alla de verksamheter, som förut betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria. Den har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare.

Bourgeoisin har ryckt av familjeförhållandet dess rörande sentimentala slöja och återfört det till ett rent penningförhållande.

Marx drog dock slutsatsen att det inte gick att gå tillbaka till ”feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden”. Grunden för det samhället finns inte kvar längre. Produktivkrafternas utveckling och klasskampen har skapat bourgeoisin. För att åter upprätta ett anständigt samhälle måste bourgeoisin störtas och ett nytt samhälle byggas. Identitärerna verkar vilja bygga ett gammalt i stället (‘Lyckliga gatan’) och det kan knappast fungera. Tidsaxeln är enkelriktad.

Nå, det var meningen att jag skulle skriva en recension, och det har jag knappt lyckats med. Egentligen bör recensionen vara en handledning till eventuella läsare, med svar på frågan ”varför skall jag läsa/inte läsa den här boken?” – Om vi säger så här: vill man ha inblickar i en tankevärld som är föga känd och som ligger utanför de vanliga diskussionerna i den politiska och kulturella sfären så ger boken tips och vägledning. En del av de här människorna är ju inte dumskallar, och de kan göra tankeväckande beskrivningar av samtiden som det är intressant att ta del av. Sedan får man fundera vidare själv. Själv fick jag så mycket funderingar att det inte ville sig att skriva en sammanhängande recension.

Bara ett funderingsexempel då, som avslutning. Någon identitär (det var väl i Frankrike) vill ha ett Europa bara för indoeuropéer. Det förklarades inte vidare, men om man antar att det är språket som är avgörande så skulle finnar, ungrare, ester och ytterligare några som talar finsk-ugriska språk kastas ut, samt dessutom baskerna. Å andra sidan finns det ju över halva miljarden asiater som talar indoeuropeiska språk (hindi, bengali, farsi, pashto, kurdiska m.fl.) så det finns ju resurser för att fylla ut tomrummet!

30 mars 2014 Posted by | Uncategorized | | Lämna en kommentar

Nydahl: Solitär i nyspråkets tid

Nydahl, Thomas Solitär i nyspråkets tid Occident förlag 2014. Författarens hemsida.

SOLITÄR I NYSPRÅKETS TID. KLICKA PÅ BILDEN FÖR MER INFORMATION

Detta vintriga omslag mest i grått/blågrått ger väl en del av författarens inställning till livet. Boken i sig är för övrigt vad jag kan bedöma mycket hållbart tillverkad. Bara en sådan sak kan ju ses som en motståndshandling i dagens slit- och släng- och slafsproduktionsvärld!

Jag hade svårt att hitta en ingång till att skriva om den här boken, vilket delvis beror av mina begränsade kvalifikationer som recensent, men också att den avviker en del från den litteratur som jag brukar läsa. Men så kom det, genom läsning av något helt annat. I ett projekt att ta mig igenom halvlästa böcker i mina hyllor gav jag mig på Augustinus’ Gudsstaden (från tidigt 400-tal) i engelsk översättning. Och där fann jag några grundtankar som dels påminner om, dels avviker från vad Nydahl skriver om.

Hos Augustinus står kampen mellan den himmelska staden, Guds stad, och den syndiga världsliga jordiska staden. Det himmelska Jerusalem mot det jordiska Rom. Goda människor försöker dra sig undan synden genom gemenskapen i kyrkan (i den falang av kyrkan som Augustinus tillhörde!) och tron på Guds slutgiltiga seger och det eviga livet därefter. De är på pilgrimsfärd här, de lider och förföljs och drabbas av så mycket ont, men till slut skall de få sin upprättelse. De onda (inklusive sådana som inte tillhörde Augustinus’ falang) hamnar i den brinnande sjön! Livet på jorden är en sorts helvete och uttryck för Guds vrede över människans ursprungliga synd, men de heliga skrifterna utlovar goda tider för alla som bättrar sig!

Ena halvan av det här finns hos Nydahl. Från det personliga till det globala finns det så mycket som är illa (men också personliga ljusglimtar). Vi jagas av konsumism, pladdermedia, obegåvade/halvbegåvade människor och totalitära rörelser av världslig eller religiös natur. Det ser inte bra ut i världen. Det som saknas är Augustinus’ långsiktiga förhoppning om att det kommer att fixa sig. Nydahl har ingen organisation med helig skrift som ger tröst och förhoppning om en ny himmel och en ny värld. Det finns en ‘underjordisk international av fria andar’ som han uppskattar. Det är i stort sett inga jag läst så det kanske är bäst att hålla inne med omdömena. Frågan är om denna ‘international’ är så mycket effektivare än Komintern?

Att ta avstånd från världen som den ser ut omkring en kan ge två olika reaktioner. En ytterlighet är att helt ignorera vad man har omkring sig och spana efter något ‘bortom’. Den andra ytterligheten analyserar och söker förändring. Nydahl verkar pendla mellan de två. Varför skulle han annars diskutera kvalitén på samtidens spekulationsbyggen i trakten? I själva verket är han ju inne i diskussioner om samtiden så gott som hela tiden, det är bara det att han inte mår så bra av vad han ser. Det är länken till förändringen som saknas, men den plockar han bort själv genom att inte vilja vara med i några sammanhang som han har svårt med – och de verkar vara rätt många. Det blir pekande på olika saker som inte är bra, men det blir ingen diskussion om tänkbara lösningar. Tidigare organisatoriska anknytningar verkar inte ha gett mersmak, och då blir man en solitär som kanske inte kan påverka så mycket.

Jag tänkte på något som ser ut som en motsägelse. Den här boken innehåller ett stort antal korta textstycken, ibland resonerande, essäartade, ibland med dragning åt det poetiska, de behandlar olika stora och små ämnen, personliga och mer generella. Det blir ju faktiskt som när man tittar på en tidnings nätsida. Ta Expressen som ser ganska ruskig ut, med en märklig blandning av stort och smått, intressant, och saker som verkligen inte är intressanta. Den där ragun av diverse är ju en del av det moderna mediebruset som Nydahl värjer sig för, men samtidigt använder han sig av den. Knepet är att behålla ragun men rensa bort de oaptitliga ingredienserna och undvika pladdrighet, och det lyckas han i stort med. Jag håller inte med om allt, men det skulle ju verka underligt. Att tycka att det ser ut som krigszoner i svenska städer är nog att ta i, med tanke på hur det ser ut i riktiga krigszoner – för att ta ett exempel.

Om man ser livet som en barrikadstrid så står Nydahl ändå på rätt sida – fast ett stycke ifrån. Det gör nog jag också, fast inte på samma ställe.

En annan sak är det insulära, ensamheten. Det är förmodligen lättare att vara insulär om man har en stor familj inom räckhåll än om man inte har det – i det senare fallet kan nog avskildheten kännas betydligt … skall vi säga ‘tommare’?

Det finns en sak i förordet (skrivet av en annan person) som fick mig att härskna till. Nydahl  skäms över att ”… ha bejakat en ideologi i vars namn det värsta mördandet under 1900-talet ägde rum …”. Jaha, han hurrade för belgarnas folkutrotning i den så kallade Kongofristaten, var en varm anhängare av britternas nyskapande koncentrationsläger i Sydafrika, Malaya och Kenya (för att ta några exempel, vi behöver väl inte klämma i med vad tyskarna gjorde) eller ..? – Nehej, det gällde tydligen några andra länder. Hur som helst: Jag har en gammal bloggpost med litteraturhänvisning just angående Kenya. Listan över vad man tydligen inte behöver skämmas för är ganska lång … somliga lik är politiskt användbara, andra är det inte, och när det gäller de första kan man gärna multiplicera med tio eller så för att verkligen visa hur hemskt det var! Det ser ut som om Nydahl tycker att delar av den engelska underklassen inte är så lysande – men när det handlar om den engelska överklassen så handlar det om individer som gott kan klassas som ondskefulla massmördare. Kan även vara värt att tänka på när utbrottet av Första världskriget ‘firas’, och att det var vänsterflygelns kommunister som var emot kriget.

01 februari 2014 Posted by | Uncategorized | Lämna en kommentar

Printz-Påhlson: Men det är själva kartan du lever i

Printz-Påhlson, Göran  Men det är själva kartan du lever i, Ellerströms 2013

göran printz-påhlsonNamnet känner jag till, Printz-Påhlson, men det är osäkert om jag läst något av honom. Tittade i Gustafssons tjocka urvalsvolym med svenska diktare, men där finns han inte med. Hur som helst: Ellerströms små böcker med urval av olika diktare är ett bra sätt att komma underfund med om det är någon som är på samma våglängd som en själv eller inte. Åtminstone ibland. Själv blev jag osäker den här gången.

Inte så att jag tyckte illa om det jag läste, inte alls. P-P är varken trist eller ‘fulpoet’. Men kanske nivån är för exklusiv ibland, i alla fall om man vill ha en stor publik. ‘Metapoesi’ (poesi om poesi), en överlärdhet som kan låta studentikos, exklusiva versmått som man måste slå upp i Henrikssons Verskonstens ABC … det tar faktiskt emot litegrann, i alla fall i den första läsningen. Kanske blir intrycket annorlunda om jag sätter mig ner en andra omgång, och med en full volym P-P och inte bara ett urval?

Några kommentarer till dikterna som inte är med i boken hittar man på förlagets hemsida.

Detta är nr 49  i Ellerströms lilla serie. Tidigare har jag skrivit om Carl Johan Lohman (nr 36),Cid Corman (nr 37), Wallace Stevens (nr 38), Laura Riding (nr 39), Tatjana Voltskaja(nr 40), Alejandra Pizarnik (nr 41), Akiko Yosano (nr 42), Eugène Guillevic (nr 43), Mirkka Rekola (nr 44),  Jelena Guro (nr 45) Eske K. Mathiesen (nr. 46), Jacob Freese (nr 47). 48:an har jag alltså missat, det kanske bör åtgärdas! Det är en antologi med inslag från radions ‘Dagens dikt’.

02 januari 2014 Posted by | Poesi | Lämna en kommentar

Mohamed Omar: Skymning öfver Upsala

Mohamed Omar Skymning öfver Upsala Björkmans förlag 2013

Strömmarna

Den vinterdystra bilden på bokens framtida gör att man raskt avskriver Uppsala som den lyckliga ungdomens stad. Grådaskig och gammalstavad snarare. Detta vare sig man går till ‘Ungdomens hus’, eller låter ‘Dagny’ spilla i lite mer fika i lokalen bredvid. Men riktigt så dystra som framsidesbilden är ändå inte dikterna även om tonårsångest och förvirring ofta träder fram.

Vad för sorts poesi finns i denna skymningsstad? I Verskonstens ABC skriver Alf Henriksson att lyrik är:

… ett av de huvudområden som poetisk vers av gammalt har brukats indelas i; de övriga är epik och dramatik. … Allmänt kan man karakterisera lyrik som det poetiska uttrycket för en känsla eller en stämning, men med den definitionen blir dess gräns mot epos och drama mycket vag, ty det kan förvisso finnas poetisk känsla och stämning även i dramer och episka dikter, Det avgörande är rimligen att en lyrisk diktare talar direkt till sin publik, gärna i första person singularis, medan epikern och dramatikern talar indirekt genom personerna i sina verk.

Jag kan också hänvisa till Tom Hedlunds Att förstå lyrik som jag skrivit lite om. Här är några nyckelmeningar:

Poetens uppgift består bland annat i att i ord söka återskapa det benådade ögonblicket. Lyrik handlar om att ta fast på ett ögonblick och upphäva tiden. I lyriken får det osynliga synlig gestalt: drömmar, tankar och känslor tar sig uttryck i symboler som är sammansatta av detaljer ur den yttre verkligheten. Lyriken uttrycker snarare än den beskriver.

Ur den synvinkeln ligger Mohamed Omars senaste diktsamling, som han själv tycker är den egentliga debuten som diktare, i gränszonen mellan lyrik och epik. Han har avlägsnat sig en bit från debuten med Tregångare (som jag skrev lite om här) och som hade välförtjänt berömda lyriska kvaliteter. –  Nu är det mer epik som gäller, fullt berättade episoder, fast huvudpersonen är diktaren själv med ”drömmar, tankar och känslor” som klippts samman med ”detaljer ur den yttre verkligheten”. Läsaren för avgöra: är detta det lyriska poetiska ögonblicket av en snabb bild, en stämning, en känsla? Eller är det främst en prosa-poetiskt skiss av diktarens väg genom sina ungdomsår och nutid? Är man lagd för filosofi kanske man kan se en dialektisk spiral här: diktaren har avlägsnat sig från utgångspunkten, funnit nya teman att arbeta vidare med, men återvänder ändå på sätt och vis till en position som påminner om starten, fast mer utvecklad och genomtänkt. För det går inte att helt kapa bort det gamla tänkandet – om man nu inte kapar bort skallen och sätter dit en ny – och den gamla Omarska världen av drömmar och underliga sammanträffanden gör sig påmind då och då.

Av en slump hittade jag detta citat från gamle Lessing:

 Det enda oförlåtliga misstag en tragisk diktare kan begå är att lämna oss oberörda. Om han däremot förmår fånga oss, kan han handskas med de mekaniska reglerna hur han vill.

Jag tror att detta är ett sändar-mottagar-förhållande. För att budskapet skall gå fram måste båda sidor vara inställda på samma våglängd. Om det inte fungerar så betyder det inte att det är fel på den ene eller andra, bara att de tänker olika. För mig fungerar det bra ibland, ibland blir det mer brus på linjen, vilket tyder på att våglängden varierar. Men man blir inte oberörd som läsare, även om det känns lite mer och lite mindre av beröring i de olika avsnitten.

Några Uppsala-personer uppträder i dikterna. En del är vad man kan kalla ‘kufar’, utom en egyptolog som väl närmast bör kallas ‘haschtomte’, tydligen med ockulta intressen eftersom Crowley finns i bokhyllan. Då kan jag bidra med vad en expert i ämnet kabbalism, Gershom Scholem (Major trends in Jewish Mysticism) ansåg om Crowley.

The highly coloured humbug of Aleister Crowley and his followers … No words need to be wasted on the subject of Crowley’s ”Kabbalistic” writings … 

Varför dras till kufar? – Kanske för att de verkar ha något intressant att säga (och är roligare än vanliga trista vardagstyper), och om man själv har hålrum inuti kan man fylla det med deras antagna visdom. Risken är ju att de i själva verket just är kufar och dessutom rätt tomma på hållbart innehåll, och att man därmed stoppar på sig en massa onödig trams. På bokens baksida kan man för övrigt se det välkända egyptiska Horusögat, vad det nu kan betyda. Förmodligen missbruk av en gammal symbol.

horusögat

På senaste tiden har Mohamed kommit in i politiken, men av det märks inget i det här diktandet, utom möjligen indirekt när han kommer in på taxirörelsen. Det kanske är lika bra det, åtminstone om det inte kan bli bättre än under den islaminriktade perioden

Eftersom det är ganska långa berättande dikter lägger jag inte upp några citat, utom ett:

”Är det verkligen du?” säger min son.

”Jag är inte säker längre. Jag känner inte igen mig själv.”

Det är avslutningen på Mohamed Omars i mitt tycke lite mer episka än lyriska återkomst till poesin. Resan från frågande barn, till jobbig tonåring, till någon som inte längre känner igen sig själv. Jag undrar om inte det är rätt vanligt fenomen vartefter man åldras och får mer distans till sig själv. Frågan är om Mohamed kommer att fortsätta balansera på staketet mellan lyrik och epik, om han kommer att halka över till ena eller andra sidan helt, eller hitta på något annat? Det viktiga är väl vad han själv trivs med.

18 september 2013 Posted by | Poesi | 1 kommentar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 34 andra följare