Det vita fältet. Samtida forskning om högerextremism

Deland, Mats & Hertzberg, Fredrik & Hvitfeldt, Thomas (red) Det vita fältet. Samtida forskning om högerextremism, Opuscula Historica Upsaliensis 41, Uppsala 2010

Det här är en tjock Opuscula, över tvåhundra sidor. I allmänhet är de lite tunnare. Hur som helst: det här är samtidshistoria, mycket av det som behandlas har inträffat under de senaste 10-15 åren. För att ha fullständig behållning av skriften kan det vara bra att ha lite kunskaper i sociologiskt och filosofiskt fackspråk, men det går bra utan det också, om man inte stör sig på ”ontologisk” eller ”epistemologi”.

När man är nära inpå ett skeende är det lätt att bilden blir förvirrad, och är skeendet i sig förvirrat och svårt att definiera blir det ännu värre. För vad är den svenska högerextremismen egentligen, vilka kan räknas in där? I och med att det är svårt med definitionerna så blir svaren därefter  – osäkra.

Det märks i de inledande resonemangen. Grupper av gammal nazistisk modell kan sorteras in i en viss fålla, men så fort man närmar sig Sverigedemokraterna och en del andra grupperingar och individer blir bilden krångligare. Själv är jag av den uppfattningen att folk faktiskt måste uttrycka åsikter och utföra handlingar av extremt slag för att kunna betecknas som extremister, och SD finns inte riktigt i det facket. Det gäller inte för riksdagspartierna heller, trots att de i likhet med SD torde ha en del medlemmar och sympatisörer med väldigt konstiga åsikter. Att rakt av utmåla SD som nazistiskt är att göra en enormt grov nedskrivning av de riktiga nazisternas teori och praktik. Hade man begränsat sig till de extremt våldsamma smågrupperna och individerna, de som faktiskt är skyldiga till ungefär ett mord om året de senaste tio åren, hade boken sett lite annorlunda ut.

Hur som helst, här finns några kapitel med teoretiska resonemang samt beskrivningar av olika aspekter av historien där dessa grupper verkar och har verkat. I mycket verkar det vara ”den gamla vanliga historien” av grupper som bildas, som kanske växer till sig ett tag, men sedan splittras på grund av att medlemmarna inte kan hålla ihop utan gärna spöar upp varandra. Kan det helt enkelt vara så att just omogna personer – kanske utan så kallade ”social kompetens” –  gärna dras till en högerextrem miljö eftersom de där kan leva ut sin brist på kompetens? Inom fascismen frodas gärna ledarkulten, men om flera vill vara ledare samtidigt kan det inte gå så bra.

Samtidigt har det funnits en del personer med organisatorisk förmåga och intellektuell kapacitet i de olika grupperna. Man har bildat förlag för tidningar, böcker och musik, fixat nätsidor, översatt litteratur och ibland försökt föra en intellektuell debatt där det dras en skiljelinje mot typen råbarkad slagskämpe. Grunden för det hela tycks ändå vara att bli av med invandrare (en del i alla fall) och att man har diverse idéer om kultur (eller ras) som ödesdiger skillnad mellan olika folk.

Men uppenbarligen är skillnaderna så stora i uppfattningar mellan grupper och individer att det är svårt att sätta alla under samma hatt. Hur förenar man gammeldags judehatare med moderna islamofober som älskar Israel? Eller de som tycker att alla utlänningar (utom från näraliggande länder) skall köras ut ur landet med SD:are som har adoptivbarn från Asien? – Som jag ser det går det inte att förena dem, lika lite som man kan förena en homofob respektive en homofil frikyrkopastor.

Jag tycker att kapitlen som behandlar de olika gruppernas liv och leverne de senaste årtiondena, med affärsverksamhet, vitmakt-vrål och sofistikerade debatter på nätet av bloggande nyfascister är mest givande. Ett kapitel om högerextrema kvinnor på nätet i Tyskland hänger lite utanför, liksom två kapitel om hatbrott huvudsakligen ur juridisk och polisiär synpunkt. De är givetvis också intressant, men för koncentrationens skull kanske de kunde ha placerats i en separat volym.

Sedan kan man ju, om man diskuterar ”farlighet”, fråga sig om inte det finns betydligt värre personer i Sverige än de som behandlas i den här boken. Tänk på de politiker som brutit Sveriges långa era av fred och kastat in oss i ett svårbegripligt krig mitt inne i Asien!

Avslutningsvis: jag studsade till vid ett citat från den sofisktikerade bloggaren Solguru som tydligen tillhör det nyfascistiska lägret, men som vänder sig mot hat och våld. Han kritiserar de som högljutt propsar på att utlänningarna skall kastas ut:

Man anlägger ett tonläge som är så pass hysteriskt, så pass aggressivt, så pass hatiskt, att det blir svårt för utomstående att förstå vad man pratar om. Muhammed i butiken är ju trevlig, liksom, så vad fan skriker du om? Och det är en berättigad fråga. (sid 143)

Det där påminner om något jag läst för länge sedan:

Jag tänker på judeevakueringen, på utrotningen av det judiska folket. Det är så lätt att säga – det gör varje partikamrat som helst – att ”det judiska folket skall utrotas, det är ju givet, det står i vårt program: judarnas utmönstring och utrotning, det ordnar vi” . Och så kommer de allihop, de åttio miljonerna präktiga tyskar som var och en har sin hyggliga jude. Det är klart att de andra är svin, men det här är en hygglig jude.

Himmler talar på ett möte i Polen 1943, citerad i Nazismen i dokument, red. Stig Jonasson, Prisma, Stockholm 1965, sid. 69. Det finns faktiskt en viss överlappning i tänkandet mellan den icke-hatiske svenske bloggaren Solguru och gamle Himmler. Frågan är om det har någon betydelse.

——–

Tidigare Opuscula som behandlats här på bloggen:

Ett nödvändigt ont. Statsskuld och politik i Förenta Staterna och Sverige 1780-1870 Opuscula 38

Karlsson, Erik L: Mitt möte med nazismen

Karlsson, Erik L Mitt möte med nazismen. Studio Svartvik Media, 2003

Erik L Karlssons (ELK, 1918-2001) bildningsgång var inte ovanlig: från ett fattigt lantligt hem, via korrespondensstudier, folkhögskola och folkrörelsearbete till bättre positioner i samhället. Men han gick ovanligt långt, ända till Riksbankens direktion, och sedan uppdrag i utlandet.

Den här boken ger glimtar ur hans liv innan dörrarna till de fina salongerna slogs upp. Det var sådana tider då. I Sverige kunde en lantarbetare eller en murare komma ända upp till konungens råd som minister.

I ett manuskript i Karlssons kvarlåtenskap finns en del av 1900-talets historia, i det stora och det lilla. Texten lästes av utomstående under ELKs livstid och var alltså inte helt okänd. Vilka som stått för utgivning och om det förekommit någon redigering framgår inte. Motivet att skriva säger ELK i sitt förord är att varna barnbarnen för en återvändande nazism. Människorna i de länder som nazisterna styrde var inte särskilt grymma, men nazismen kunde få grymheten att segra i deras sinnen. Därför berättar han om egna erfarenheter, och om de stora politiska händelserna.

Det leder till vissa problem med kompositionen: vi får två berättelser som inte riktigt hänger ihop. Dels de personliga upplevelserna från trettiotalet och krigsåren, ofta med ett intressant underifrånperspektiv. De flesta var väl mindre medvetna – och varför skulle man gå i Smålands landsbygd och oroa sig för vad som hände i Tyskland och Italien? Men en och annan uppfattade tidigt de farliga tendenserna därnere på Kontinenten. Dels den ”stora” historien, de mer eller mindre omskakande händelserna runtomkring i världen sedda med eftervärldens snusförnuftiga överblick och facit. I ett färdigredigerat manuskript hade det kanske gått att överbrygga skillnaderna, Men den text vi har verkar knappast färdig. Den består ofta av korta minnen av olika episoder. Ofta är det intressant, ibland känns det splittrat.

Titeln Mitt möte med nazismen (om den nu är satt av ELK, eller av utgivarna) leder lite fel, för boken handlar om en process på bortåt tjugo år och inte någon enstaka händelse. Mötet var delvis medialt. 1930-talet var ett mediesamhälle i vardande. Då var Sverige ännu ett land fullt av tidningar av alla tänkbara tendenser. Med hjälp av en liten elektrisk låda kunde tystnaden på landet sprängas av ett vrål från Berlin (kanske reläat via Königsberg-sändaren). Det var nog en chock av en sort som är svår att föreställa sig idag, när man inte bara kunde läsa om der Führer i lokalbladet Smålänningen, utan höra hur han lät också.

När ELK vill förmedla sina erfarenheter till nutiden är det en som jag fastnar för, den som kanske är bokens värdefullaste: föraktet i vissa kretsar för den demokratiska eftertänksamheten, den uppblåsta tvärsäkerheten om vad som är rätt och fel. ELK skriver att ”idag låter frågor [av typen ”Var inte den starka viljan, fastheten och beslutsamheten bättre än analysen, alternativen och diskussionen?] helt malplacerade.” Tyvärr är frågan inte malplacerad. Jag tänker direkt på vissa politiska riktningar idag när jag läser detta. Den politiska etiketten är inte det viktiga, det är attityden det gäller: ”Vi har rätt, och det är ingenting att diskutera.” Och det kan vara livsfarligt.

Nazismen var inget alternativ för den unge Erik L Karlsson. Det fanns inga sådana tendenser i hans närmiljö. Men om han i stället stammat från en litauisk bondgård med ett judiskt shtetl runt knuten, hade den antinazistiska ståndpunkten varit lika självklar? Eller om han kommit från ett anständigt svenskt disponenthem med släktförbindelser i Tyskland och trevliga onklar med porträtt av der Führer på pianot? En annan smålänning – Karl Vennberg, född 1910 och därmed åtta år äldre än ELK – kan vidimera nazistinfluerade åsikter i Småland på 1930-talet: ”Hemma i Småland kunde både bondeförbundiga bönder och folkpartistiska skräddare börja yra om att judarna nog behövde klämmas åt och att Göring i alla fall var en stor flygarhjälte från världskriget.”

ELK hävdar några gånger att nazisterna var mer betydande än kommunisterna under trettiotalet. De senare kallar han ”få och maktlösa”. Med tanke på vilka det var som ändå hade mandat i riksdagen, även under den mest spända perioden omkring 1940, är påståendet märkligt. Är det ett socialdemokratiskt nedvärderande av motståndare till vänster, eller helt enkelt ett resultat av att hemmanazisterna förde ett oväsen som var större än deras verkliga betydelse? Och Vennberg höll ett valtal för Ljungbys kommunister 1936. Så nog fanns det några kommunister i Småland också.

ELK skriver om överklassnazism, och stöter till och med på någon adlig med den inriktningen. Men de personer i mentalt brunt som han verkligen pratar med själv är mest vanliga arbetare eller figurer i arbetarklassens mer luggslitna utkanter. De stämde knappast med standardbilden av brun skjorta, koppel och oklanderligt putsade stövlar. Just den luggslitna tendensen bland somliga nazister kunde väl göra att riktiga överklassmänniskor inte ville beblanda sig med dem.

Överklass- och trasproletärnazister var nog för få för att kunna bilda en manstark nazistisk rörelse i Sverige. Kan man tro att den tyska nationalsocialismen var så specifik att den knappast gick att inympa på annat håll? Man skulle däremot ha kunnat tänka sig en bred svensk fascism av mer ”normalt” slag (auktoritär, fosterländsk och rasistiskt, men utan tyska excesser), men den kanske på något sätt inkapslades och oskadliggjordes i koalitionen SAP-Bondeförbundet, och sedan i samlingsregeringen?

ELK mötte Frithiof Enbom under sin krigstida tjänst vid järnvägen i Norrbotten, och påstår sig tro att denne, och de andra som dömdes i Enbomsprocessen, knappast var skyldig till spioneri. Man kan möjligen ana en lättnadens suck över att Enbom inte också angav ELK när han var i farten. Enbomsprocessen skulle, för en som ser händelserna på avstånd, kunna jämföras med andra processer som skedde under samma tid, men med betydligt värre resultat för de anklagade: Rajkprocessen i Ungern, Slansky i Tjeckoslovakien, Rosenberg i USA och andra liknande tvivelaktiga rättegångar. Man får inte veta när ELK nådde insikten att det var något fel. Han ville kanske inte riskera sin aktiva politiska karriär i riksdag och riksbank genom att kräva klarhet. Annars hade det varit intressant med en förklaring från honom till varför en rad socialdemokratiska regeringar aldrig velat göra en ordentlig utredning av hur mycket som var korrekt i anklagelserna mot Enbom och de andra.

Ingen historieskrivning kan vara komplett, man måste veta och man måste välja. Här finns flera problem att ta hänsyn till: den enskildes selektiva kunskaper om eller hågkomster av ett skeende, och vad akademisk och annan historieskrivning tycker att man skall komma ihåg. Ibland är det verkligen minne och insikt som ofrivilligt mankerar, med det kan också vara ett aktivt val där mindre fördelaktiga blemmor sminkas över. Det kan finnas blinda fläckar som rör SAP i den här boken. Var partiet otvetydigt antirasistiskt före Andra världskriget eller minns ELK selektivt – alternativt kände inte till vissa andra tendenser? Fram till kriget var det mest ett fåtal religiösa och politiska sekterister som tog avstånd från rasbiologisk forskning och steriliseringar exempelvis, inte SAP i stort eller något annat större parti heller, för den delen. ELK nämner Arthur Engberg, den gamle chefredaktören för Arbetet i Malmö, med beundran. Men under tidigt tjugotal skrev Engberg om judar på ett synnerligen otrevligt sätt. När artiklarna ursprungligen publicerades väcktes tydligen inga protester från läsekretsen eller arbetarrörelsen, och de var inget hinder för Engbergs vidare karriär. De försvann bara i tystnaden, tills de återanvändes av judehatare bara för några år sedan. Och är hans framställning av några tvivelaktiga utvisningsärenden riktiga, var inte Gustaf Möller och Tage Erlander också ansvariga, förutom polisen?

Är man partiman finns det en risk att beskrivningar av ledande kamrater får ett drag av hagiografi. Har man upplevt dem som ljusgestalter under en formbar ungdomsperiod bör tendensen bli än starkare. Och då blir det lätt att en och annan underlighet sopas in i en mörk vrå – med risk för att den sopas fram igen senare och orsakar onödig förlägenhet. Man kanske kan säga att inte bara människor, utan också partier, har lärprocesser att gå igenom. Det som var gängse struntprat om judar 1920 visade sig vara något annat tio-tjugo år senare. Det som var spioneri 1950 ser mer ut som en rättsskandal i eftervärldens ögon. Men ljusgestalterna blundade och teg, gamla missgrepp fick ligga kvar utan att vädras ut ordentligt – i den unkna doften kan man minnas talesättet ”ärlighet varar längst”. (Det var länge sedan jag hörde någon säga det, för övrigt, även om ELK förmodligen ansåg att det var en god princip.)

Boken är intressant. Hade den varit likgiltig hade läsaren knappast behövt fundera vidare. Trots ovanstående kritik (och lite brister i korrekturläsningen) så är Karlssons minnen värda att läsas av alla som är intresserade av Sverige under Andra världskriget. Och det hände ju annat då också, som inte var mörkt. En episod som ELK uppmärksammar och kallar för mirakel visar hur Sverige var på väg att ändras: en pojke som skickats till sanatorium i början av fyrtiotalet kom hem igen! Lungsoten var på utgående som den store dråparen, Sverige på väg mot en era när läkarna varken visste hur TBC eller skrumplever såg ut – och guldåldern låg runt hörnet!