Sohlman: Arabia Felix i Terrorns tid

Sohlman, Eva Arabia Felix i Terrorns tid. Resor i Jemen. W & W Pocket, Stockholm 2007

Jemen, ”Lyckliga Arabien”. Kanske namnet kom av att en del av landet var bördigt. Romarna försökte men misslyckades med att erövra det.

Här fanns knutpunkter för urgamla handelsvägar mellan väst och öst. En gång blomstrade högtstående riken i denna del av den Arabiska halvön, inklusive den mytiska drottningen av Saba, innan monoteisterna kom med sina inkrökta religioner. Nu är det förfall och ständigt hot om terror. Stormakterna struntar i landet och folket, det är bara intressant ur en synpunkt för dem: det ligger där det ligger. USA kan skicka dit sina förarlösa flygplan och låta fjärrstyrda raketer falla över avlägsna byar som ingen i omvärlden känner till. Samma som man gör tvärs över havet i Somalia, eller i Afghanistan och Pakistan.

Jag har läst någonstans att Indiska Oceanen en gång var ett hav som förenade, att här fanns toleranta och högtstående kulturer runt dess kuster. Så kom Vasco da Gama och portugiserna, och så holländare och engelsmän och andra kolonialister, och sköt sönder kulturerna från Östafrika till Indonesien. Och på den vägen är vi fortfarande. Även i Jemen.

Familjen bin Laden kom från Jemen. De medlemmar i familjen som Eva Sohlman mötte verkar vara trevliga stillsamma människor. Dess mest kända medlem (som förmodligen är död) gjorde inte heller något intryck av vrålande demagog på de äkta filmer som finns kvar av honom.  Men arvet finns, och en allt gnälligare islamism som väl mest handlar om att en massa människor dels känner sig illa till mods i den nya världen, dels inte tycker om att den nya världen kommer med sina otäcka bombflygplan, hemliga agenter, israeler och liknande.

Det tog ett tag för mig att läsa Sohlmans bok. Det skedde i ett par omgångar, dels för att jag hade annat för mig, dels för att en känsla av ”stördhet” hemsökte mig. Det tog tid innan jag förstod känslan. Men det handlar om det där att tränga sig på.

Eva Sohlman har skrivit en utmärkt reportagebok om sina resor i Jemen, om besök på platser som få utomstående kan komma in i och samtal med människor som inte är så lätta att få tala med. Hon pratar med de högsta, och med folk som inte är så högt upp i detta virrvarr av klaner, stammar och politiska och religiösa grupper. Kvinnor i ett kvinnofängelse och utanför, folk som tuggar khat, några av de få kvarvarande judarna, beduiner, arkeologer, öbor på det avlägsna Sokotra – och som sagt medlemmar av släkten bin Laden.

Allt gott och väl. Samt beskrivning av ett land med (milt sagt) svårigheter på de flesta områden. Svårigheter som inte hjälps upp av gubbar i alla åldrar som struttar runt med kalasjnikovs och dessutom verkar gilla att skjuta med dem. Men det som fick mig att känna en visst olust var den där känslan av att tränga på. Jemen är ett fattigt land, visserligen med stor potential för turism bara man blir kvitt banditväsendet och de ständigt uppblossande inbördes striderna, och så har man lite olja kvar också, men det är ett land med problem och kunde det inte helt enkelt få vara i fred?

Jag tyckte Sohlman skrev någonstans att enligt prognosen är det slut med dricksvattnet i huvudstaden Sanaa år 2010. Det är ju nu det. Kanske de gamla förislamska kulturerna i Jemen gick under för att man misslyckades med vattenhanteringen. Och på den vägen är man …