Björnrecension

Ny och gammal litteratur som ger mig uppslag att filosofera vidare.

Nydahl: Sextio år senare

Nydahl, Thomas Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren & islamiseringen Vaka över ensamheten 2012.  Boken kan beställas direkt hos författaren, epost thomas.nydahl@gmail.com

sextio nydahl

Men förlorarna då? De fortsätter att förlora. Det är ett av de något nedslående budskapen i denna … kan vi kalla den ”klippbok”? Nydahl har samlat klipp ur olika verkligheter som han uppfattar dem, ibland tittat närmre på olika företeelser, ibland samlat intrycken till överblick på högre nivå. Analys och syntes. Det rör sig från Israel/Palestina, det apokalyptiska nya England, Libyenkriget 2011 samt den del som egendomligt nog verkar mest positiv – anteckningar från en sjukhusvistelse. Förlorarna fortsätter att förlora, och mycket i världen ser inte bra ut. Det kan ju sluta i gammelmansgnäll, men eftersom Nydahl är några år yngre än mig har han inte riktigt hamnat där ännu. I allmänhet är han för vass som skribent och har tillräckligt med kunskaper för att inte behöva rasa ner i de värsta fallgroparna (fast han nog kan vara nära kanten ibland som kan hända folk som försöker tänka själva). Och så har han ju varit runt och sett en del under sina dagar. Eftersom författaren använder en fragmentarisk metod (bara den prosa som ryms inom den fragmentariska poetiken är möjlig idag) må vara mig förlåtet om jag gör en klipp-artad betraktelse!

(Undrar om man kan koppla fragmentiseringen till Marshall McLuhans analys av övergången från industrisamhället med sina tillverkningsprocesser – inklusive romaner – där allt går steg i steg, till det elektroniska samhället där det egentligen inte finns någon början eller slut på berättelserna. McLuhan spetsade till resonemanget och var tidigt ute, men han såg ungefär riktningen för det datoriserade samhället, och att de kulturer som inte varit i så nära beröring med Europas industriella mentalitet skulle klara sig bättre framöver. Vi får se.)

Texterna ”är skrivna i sand och i samma takt som orden formulerats har situationen förändrats. Allt som är fast förflyktigas”. Det där med att allt fast förflyktigas har sina rötter i viss antik grekisk filosofi. Men mer känd blev satsen från Kommunistiska manifestet 1848. Dock har jag sett i en bok om arkitektur (som jag dumt nog inte noterat titeln på) att en tysk på besök i de engelska industridistrikten på 1820-talet använde samma fras. Den nya kapitalismen bröt fram och vände upp och ned på allting. Det är inte otänkbart att frasen nådde fram till Marx via englandsfararen Engels. – Och om man ser på Birmingham, ‘Black country’, som Nydahl gör i boken är det ju klart att rätt mycket av det som var det fasta och pålitliga industrisamhället för några årtionden sedan har förflyktigats och ersatts av något annat och mer oklart till sina konturer. Kanske det blir (som Mao hävdade) att ”stor ordning skapas ur stor oordning”. Men det vet man ju inte i förhand.

Att skriva om en situation som ofta är oklar och dessutom under ständig förändring kräver vakenhet. Nog har Nydahl lyckats för det mesta. Ibland är jag tveksam, vilket kan bero av att det är lättare att värdera när man har någon sorts facit att tillgå. Nydahl skriver: Medan krigen pågår kan ingen hålla blicken klar. Kan du? När krigen är över finns det en liten, liten möjlighet. De döda kommer inte att delta i diskussionen.Nej, de har ju redan förlorat, och segrarna skriver ofta historien!

I en debattkultur (om ”kultur” är rätt ord) där olika läger vakar som hökar på varandra och kräver absolut lojalitet kan en intellektuellt prövande hållning göra att man inte är vän med någon, eller att man ibland drabbas av ”vänner” som inte begriper vad man säger. (Mohamed Omars islamistiska utflykt är väl en av de mer kända dikeskörningarna på senare tid.) Det har Thomas Nydahl haft tråkiga erfarenheter av, men han verkar tillhöra den typ som inte tystnar. ”Om-du-inte-är-med-oss-är-du-mot-oss”-typerna besväras givetvis av det. Ibland tycker jag också att det känns lite jobbigt, men det är ju fel. Det är bra med folk som kan säga ifrån och peka även på obehagligheter hos den sida som man sympatiserar med. Om palestinier (eller bosättare på Västbanken) skränar att de vill gasa folk de inte tycker om finns det ingen anledning att släta över det.

Några notiser om Israel/Palestina där jag inte är enig: raketbeskjutningen från Gaza uppges enligt israeliska militärens egen statistik ha minskat under perioden närmast angreppet. Om man tror den israeliska ledningen om onda avsikter, vilket är lätt gjort, kan detta ha varit en anledning till storangreppet mot Gaza: krigscykeln måste hållas igång, tendenser till avspänning elimineras!

Angående Plan Dalet (sionisternas plan för att fördriva palestinierna från det som skulle bli Israel) så måste den ha varit känd tidigare än för tjugo år sedan. Möjligen har jag i gömmorna ett nummer av Palestinsk Front (om tidningen hette så) som härstammar från den tiden när sådana tidningar stencilerades och gjordes för hand, och i den nämndes Plan Dalet. Det bör alltså ha varit tidigt 1970-tal.

Nydahl undrar om ockupationens män och kvinnor blir lyckligare av ockupation, förnedring och en ständig tillvaro baserad på vapen. När jag läste detta kom jag att tänka på den fransk-karibiske psykiatrikern och tänkaren Franz Fanon som var aktiv under det algeriska befrielsekriget. Han behandlade franska militärer som torterade algerier på jobbet och sedan fick behandla sådana som så att säga tog med sig jobbet hem och fortsatte med den egna familjen.

I samband med Bandungkonferensen 1955, det första stormötet för det som kom att bli ‘den alliansfria rörelsen’ sade den svarte USAmerikanske författaren Richard Wright (refererat av Jan Myrdal bl.a. i romanen Karriär) att framtidens krig kommer att handla om ras och religion. Detta ekar hos Nydahl: Vår tid är ras och religion. Vår tid är civilisationers undergång. Vår tid är barbariets återkomst: ras, religion, sanning. (Sanning? Förstår inte.) Och en del av detta kan man studera i England, exempelvis i den gamla industristaden Birmingham. Den har förvandlats till ett område av parallell trasproletarisering, segregerad muslimsk enklav och medelklasscentrum för servicenäringen. … en stad som höll på att bli ett kulturens centrum i landet. En engelsk Strindberg kanske skulle muttra något ilsket om ”jubelfesternas och attentatens tidevarv”. En del av de inhemska engelska muslimska bombmännen kom från den här staden. Den är inte bara full av köpcentrum utan har också en massa moskéer.

Nydahl är klart oroad för att England visar vägen även för oss. Den vardagskultur – i civilisatorisk mening – som jag möter är på alla sätt ett förebud om vad som väntar oss, eftersom det vi ser i Sverige egentligen bara är små krusningar på ytan av det som tillåtits blomma fullt ut i Storbritannien: å ena sidan en livsstil som verkar ha vegeterandet som främsta mål, där skränande och elektrifierad musik i offentliga miljöer, den usla snabbmaten och det eviga digitala tjattrandet i mobiltelefoner blir dessa vardagars utfyllnad, och å andra sidan en snabbt växande och alltmer dominant religiös kultur, där främst islam men också andra sekteristiska religioner tar över moralkodex och offentliga miljöer i form av moskéer, tempel, hårt styrd klädedräkt och socialt uppförande.

(Jag påminner mig några av The Clashs låtar om förfallet: This is England och Straight to hell. Eller varför inte klämma in med Sexpistolernas hurtiga God save the Queen/No future for you!) Trasproletärer som knappt kan hänga med i vanliga TV-program eller läsa en bok, respektive muslimer och andra invandrargrupper som bygger parallellsamhällen, det är de värsta orosmomenten som vi redan ser en del av här. Skillnaden mellan de första och senare grupperna verkar vara att trasproletärerna knappt verkar ha någon kontroll över sitt liv utan bara driver omkring redlöst, störande och dumma i huvudet, medan det inom somliga invandrargrupper/ religiösa grupper finns människor som arbetar energiskt, men inte alltid åt ett håll som verkar sympatiskt. Då kan man fråga sig vad som är bäst, eller om allt är kass!

En som känner Marx vet att denne redan i Kommunistiska Manifestet spolade trasproletärerna och sedan fortsatte att kritisk granska deras roll som reaktionens hjälptrupper i Frankrike när Napoleon III började bygga upp sin diktatur. Det är klart att den sortens människor i allmänhet inte är särskilt progressiva (undantag finns givetvis) och mest utmärker sig som en plåga för samhället, och i den mån de tjänar en politisk roll lär det vara som betalda gangsters åt överklassen. Fast eventuella aktiviteter kan vara av annan sort: … hela centrum har i praktiken blivit en jättelik galleria där konsumismen är den rådande religionen … och vi kan räkna med att detta både är en magnet och ett hatobjekt, beroende av synvinkel. Jag har ingen koll på just den staden, men under upplopp finns det ju en generell tendens att konsumtionshungriga trasproletärer med klena kassor tar för sig ur butikernas skyltfönster och glömmer betala på utvägen.

Nu skall jag plåga läsaren med ett minne igen. Det var för länge sedan, en radiointervju med Alf Martin som var Sveriges Radios klassiske korrespondent i Storbritannien – han kom till London under Blitzen 1940 och rapporterade sedan under bortåt fyrtio år. Hans syn på saken var att Thatcher rev ner det samförstånd och samhällsanda som fanns kvar sedan Andra världskriget. I stället återställdes det äldre klassamhället. Så ungefär minns jag det. Nydahl påpekar att det inte var Thatcher som startade eländet, det fanns redan tidigare. Och i detta torde finnas ett uselt skolväsende som handikappar underklassen redan från början.

Jag minns (igen, detta minne) ett samtal med en bildad pakistanier som klagade över hur dålig språkbehandling vissa engelsmän hade – ”especially the working class!” Med industriell avveckling och massinvandring har det verkligen inte blivit bättre med detta. Västindier eller pakistanier som kom till Storbritannien under femtiotalet, liksom finnar och italienare som kom till Sverige under samma tid – kunde marschera direkt in till arbetsplatser i växande industrier. Nu är den vägen i stort sett stängd. Då blir det kris, förslumning, gettobildningar, kriminalitet, ett samhälle i sammanbrott. Samhällskontraktet finns inte längre, det har rivits sönder av överklass och trasproletariat, medan medelskikten undrar vad som händer och försöker skydda sig själva. Men Nydahl kunde i alla fall glädja sig åt en sjukvård som tog bra hand om honom när det såg illa ut. (Naturligtvis fanns det patienter som gnällde. En del fattar inte att vi har det rätt bra i Sverige – åtminstone ett tag till.)

Nu slutar jag, innan det blir för många osorterade minnen!

Annonser

15 juni 2013 - Posted by | August Strindberg, Islam, Israel, Jan Myrdal, Storbritannien, Trasproletariat, Uncategorized

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: